Varm choklad

Jobbar inom hemtjänsten medan jag söker studierelaterade jobb. Vissa dagar, när jag har lite extra kringtid på förmiddagsschemat, brukar jag möta jag upp en vårdtagare på innergården. Han sträcker mig då en tia och ber mig köpa två koppar varm choklad á 5 kr från kaffeautomaten. En till mig, och en till honom. Sen sitter vi ute på den vita parkbänken, jag på mitt sittunderlag från Kånkenryggan och han på sin dunjacka, och smuttar på den varma chokladen. Är det redan höst? Jag tittar på medan han matar fåglarna med smulor av ett polarbröd han smugit med sig och lagt på sin rullator. Man får ju egentligen inte göra såhär för bostadsvärdarna, viskar han. Och jag tänker, att jag kommer aldrig hitta ett så fint jobb som det här.


Gula tulpaner

Vid det runda köksbordet sitter jag och äter frukost. En kopp kaffe och en tallrik med filmjölk. Läser dagstidningen och tycker i vanlig ordning att Per Gudmundsson på ledarsidan är hopplös. Jag säger det högt för mig själv. Du är ju hopplös. Han tror allt för mycket på det som är tungt och hårt, så som vapenavtal och stränga tag med tiggare. Jag tror mer på gula tulpaner. Vi tycker olika helt enkelt. Apropå tulpaner så har jag precis lärt mig att en ska byta vatten en gång per dag. Det visste jag inte. Mina tulpaner har därför alltid vissnat. Men idag står mina gula påsktulpaner fortfarande på bordet och blickar uppåt. Jag iakttar dem medan jag äter min frukost.

Det är tyst där jag bor nu. Utanför hörs bara fåglar. Deras kvitter hörs från kyrkogården utanför mitt köksfönster. Kyrkogården påminner mig om alla de gånger jag har tänt ljus för släktingar som tackat för sig. Promenader runt kyrkogårdar, tillsammans med led av generationer; mormor som kan vägen, mamma som pratar med vår ingifta morbror om minnen, sen kusinerna och jag som läser namnen från gravstenarna och säger att Olga, Elsa, Enog är fina namn som vi ska döpa våra barn till. Det är tyst. Jag springer fram till mamma för att hålla henne i handen när hon låter vattnet från kannan svalka morfars grav.

Nu vaknar barnen på våningen över. En gråter för det är tisdag och den andra springer ivrigt in till köket för att äta frukost. Föräldrarna går släpandes bakom iklädda pyjamasbyxor och morgonrockar. Ljudet av barnskrik fortsätter sedan ut på innergården där leken äntligen kan börja på riktigt. När barnen har gått till förskolan och promenaden på kyrkogården är avslutad hörs fågelkvittret igen. Och jag diskar undan min tallrik, reser mig från det runda bordet och slänger Per Gudmundsson i återvinningen.


Internationella kvinnodagen

8 mars 2014

Klockan är 07.00 när jag vaknar. Är pigg och på gott humör. Jag möts av en klar himmel då jag drar upp persiennerna så jag bestämmer mig för att ta en promenad.

Det är tomt på folk ute vid den här tiden en lördagsmorgon. Men det är inte obehagligt tomt. Det är ljust och vackert ute. Jag känner mig trygg där jag går. I mina hörlurar spelas Whitney Houston I’m every woman. Med rak rygg går jag käckt fram så där så att toffsen svänger för varje steg. Jag ler. Nu möter jag ingen på vägen men hade jag gjort det är jag säker på att jag hade glatt önskat en god morgon. Det känns som en klyscha men jag älskar det. Jag älskar den här stunden.

Då jag går längs med den stora vägen som leder ner till tågstationen hör jag bortom Whitneys starka röst någon som ropar. Jag tar ut mina hörlurar och stannar till. Blickar upp. Från det öppna fönstret högst upp i hotellet jag passerar hör jag en ung pojkröst ropa till mig,

VLA HORA!

Jävla hora. Min första tanke är att fortsätta gå. Stoppa tillbaka lurarna i öronen och lyssna klart på när Whitney Houston sjunger I’m every woman. Men det går inte. Jag kan bara inte fortsätta. Istället rundar jag hörnet för att gå in på hotellet. I receptionen står tre kvinnor. Då jag berättar för dem vad som har hänt får jag ett varmt bemötande av dem.

Vad bra att du kom in och sa till om det, säger de vänligt.

Det visar sig att det bor flera fotbollslag på hotellet och kvinnorna i receptionen ägnar lång tid åt att ta reda på exakt vilka killar som bor i det rummet jag pekat ut. De ringer efter den fotbollstränaren som är ansvarig för dessa killar och strax därefter kommer han ner till oss i receptionen.

Är du säker på att det var det fönstret? Det känns så osannolikt att det vore någon av dem som ropade det. De är så unga, menar han.

Jag svarar att jag är säker. Då det är svårt att avgöra vem av pojkarna det var som ropade menar jag att samtliga, båda han som ropade och de som satt tysta bredvid och lyssnade borde få höra att det som hände inte är okej. Att det är inte okej att ropa jävla hora till någon. Fotbollstränaren lyssnar och lovar att ta detta på allvar.

Sedan går jag. Men utan någon musik. Jag promenerar istället i tystnad. Jävla hora. Vad betyder det? Varför ropade en ung pojkröst från det öppna fönstret högst upp i hotellet jävla hora till mig? Vad menade han? Det skrämmer mig att jag för en stund först övervägde att strunta i alltsammans. Jag tänkte att det vore en överdrift att säga ifrån. Jag tänkte att den unga pojken menade det säkert inte. Men vad är då skillnaden på att mena och att inte mena? Det var som att jävla hora för en stund inte betydde något för varken honom eller mig. Så får det inte vara. Jävla hora får inte ropas eller accepteras.

I Sverige, föregångslandet som är så jämställt. Föregångslandet där vi kvinnor ska vara tacksamma för hur bra vi har det. I det här föregångslandet ropar en ung pojkröst från det öppna fönstret högst upp i hotellet JÄVLA HORA till mig då jag glatt promenerar en lördagsmorgon klockan 07.00.

Feminismen i detta land har inte gått för långt. Det finns fortfarande så himla mycket som kan göras. Och det är med den tanken som jag vill förtydliga hur mycket just denna dag, den internationella kvinnodagen, betyder.