2 november 2011
Styrelsen för det studentområde jag bor i hade anordnat ett möte för alla korridorare till igår kväll, klockan 18.00. På informationsbladen inför mötet stod det att detta möte var till för att påverka, diskutera och komma med förslag- det utlovades fika!

Herregud, vad stressigt det blev att hinna dit. Ni skulle ha sett mig trampades på cykeln från skolan. Det gick snabbare än Östgötabussen på raksträckan längs Malmslättsvagen. Jag tänkte att man under inga omständigheter får vara försenad till ett möte av detta slag! Fy skam vad de andra hyresgästerna skulle titta snett på en.

– Jaha, där kommer hon som inte bryr sig.

Jag duschade samtidigt som jag åt ett äpple. Och som jag fixade till mig. Nytt smink och fintröjan på. Jag skäms för att erkänna, men jag sprutade till och med på lite parfym. På väg ut tvingade jag med mig två oskyldiga korridorsgrannar som snällt följde med. Jag sa till dem att vi faktiskt måste representera vår korridor. Det är vår skyldighet. Möten som dessa är värda att gå på. Så vi tågade iväg. Jag slängde en blick på klockan och svor över att den faktiskt slagit två minuter över angiven tid. Rappa på! I mina ögon var mötet redan i full gång. Medan vi gick från vårt kök och ner mot styrelserummet hade de hunnit servera bullar, hällt upp kaffe och te för att sedan ha satt sig ner.
Med andan i halsen kom vi fram, tjugo sekunder senare då vi bor mittemot lokalen som vi kan se från vårt köksfönster. Försenade var vi inte, vilket jag tackade gud för, de hade inte börjat än. Nej, de hade inte ens tänt lampat. En vilsen pojke sprang runt och letade efter strömbrytaren samtidigt som han mumlade något om att vi var välkomna dit. I mörkret kunde man urskilja några ansikten. Vi stod i total tystnad och väntade tills lyset äntligen gick igång och vi kunde se varandra klart och tydligt.

- Oj, vad många vi blev! Ropade Styrelseordföranden.

Det finns 235 korriodorsrum och 22 lägenheter i detta studentområde. Vi var sju personer i rummet, varav tre representanter från vår korridor. Vi blev erbjudna varsin läsk och fick sedan slå oss ner runt ett bord. Framför oss låg en bullkrans från Ica nära, en brödkniv och en namnlista som vi fick skriva upp oss på.

Vi som inte hade något bättre för oss en tisdagskväll.

9 maj 2012

ICA Skolgatan i Gottfridsberg är en väldigt liten affär. Den är så liten att man måste planera hur man ska ta sig runt för att undvika kollisioner och köbildningar. Det finns bara plats för en person i gången. Stannar du för länge vid bönburkshyllan är risken stor att du måste backa tillbaka mot intimhyllan ifall det kommer någon som vill förbi. En gång när jag och Kajsa skulle handla hamnade vi vid bindorna säkert fem gånger innan vi hann ta kikärtorna och gå vidare.

Det känns som om hälften av alla som springer runt i denna lilla lilla butik är anställda. De är hur trevliga som helst. Hälsar alltid glatt och är ofta hjälpsamma. Däremot så envisas de alltid med att transportera väldigt stora leveranser genom butiken. Det gör att alla som står i vägen måste återigen lämna plats. Det hör inte till ovanligheten att man står i lugnan ro vid mejeriavdelning för sedan plötsligt i ögonvrån se hur ägaren av butiken närmar sig med en två meter ranglig hög vagn packad med äggkartonger och sillburkar. Då är det bara till att lyfta upp sin matkorg ovanför huvudet, luta sig fram mot frysdisken för att kunna glida förbi och ut ur hans väg. Samtidigt vänder man sig om mot ägaren för att utbyta ett artigt leende som signalerar att man inte alls har något emot att flytta på sig. Sen är man tillbaka vid mensskydden igen.

Efter att Metodistförsamlingen överlät deras kyrka till Stadsmissionen har lokalen förvandlats till ett av Linköpings mysigaste kafé. Det är bara att stiga in i värmen, sätta sig i en mjuk fåtölj i blommigt tyg och äta något av allt gott som är bakat i kaféets eget bageri. Vad sägs om en minisemla? Låt fettisdagen vara året om! Inne i den lilla kyrkan spelas lugn och trivsam musik. Rigmor Gustavsson och Lisa Nilsson. Mjuka sångröster som är behagliga att lyssna på.

Vi som jobbar på kaféet bär tröjor där det står Jag bryr mig på vänstra bröstet och Tro, hopp & kärlek på ryggen. Vi är snälla mot varandra och håller en lugn och pedagogisk ton när vi talar. Man får ta sin tid. Det gör ingenting om det går sakta med att ta in disk eller servera blomkålssoppa till gästerna. Stressa inte, gör det i din takt. Alla har olika ryggsäckar att bära på och vissa är tyngre än andras men hjälps vi åt blir det lättare att bära. Sen om man blir trött och behöver vila så finns det en fin bänk vid fönstret närmast personalingången. Från bänken kan man titta ut över kaféet, upp mot den vackra orgeln på andra våningen eller kanske bara sluta ögonen, lyssna på de mjuka sångrösterna och känna doften av de nybakade bullarna.

Maten är till största del närproducerad och ekologisk, det är en viktig del av verksamheten. Det är en genomtänkt och fin tanke. Efter lunch finns det hembakat i personalrummet som vi får ta av. Kaffe och te står framme. Det är dessutom rättvisemärkt, hur bra är inte det? Alla koppar är så fina med matchande assietter. Jag tycker om de blommiga med guldkant. Allt i kyrkan är återbruk. Stolarna, borden och de vita linnedukarna. Min blommiga favoritkopp med guldkant har kanske en gång stått i ett vitrinskåp hos en familj som bor på Österlen, eller kanske hos ett äldre par i Norrköping eller varför inte i ett skåp hos en dam ändå bort i Bretagne, Frankrike? Var servisen tidigare har stått kan man fundera över då man sitter på den fina bänken vid fönstret närmast personalingången och smuttar på det rättvisemärkta kaffet. Men sen är det mysigast att fika tillsammans med de andra som bär på Tro, hopp & kärlek-tröjan. Vi kan prata om allt, det finns inget pinsamt eller konstigt att dela med sig av. Man får ett ödmjukt bemötande som gör att man känner sig trygg. 

Ja, att volontära på Stadsmissionens kafé är något av det finaste jag kommer att få göra denna vår.