I tågets färdriktning

Det här med att flytta. Kan vi prata lite om det?

Jag sitter på tåg 438 påväg till Stockholm. Till skillnad från Edward Blom, som föredrar att sitta baklänges för att kunna titta nostalgiskt på det som försvinner, har jag satt mig i tågets färdriktning. Jag försöker blicka framåt. Och undvika att kräkas. Men jag är väl medveten om vad som försvinner bakom mig. Köttfärslimpan med en West Coast IPA på Hagabion, Gympa Medel med Sanna K på friskis & svettis Majorna, cykelsträckan vid Röda Sten, bästa vännen som bor i världens finaste lägenhet vid Sjöfartsmuséet och underbara Anton-Fjanton som introducerade mig för Änggårdsbergen. Lite av det som blev mitt Göteborg.

Det här är visserligen inte den officiella flytten. Jag har inte packat alla underkläder. Eller några bestick. Och inte några möbler för den delen. Jag har en rullväska med kläder som jag hoppas räcker en vecka framåt. För jag förnekar att det kommer en officiell flytt. Undviker att säga hej då till bästa vännen. Drar mig från att överlåta mitt friskiskort. Och jag tackar fortfarande ja till evenemang i Göteborg även om jag troligtvis inte kommer att vara där då det äger rum.

Okej, människor över hela världen flyttar. Och just min flytt som börjar på tåg 438 i tågets färdriktning är givetvis ingen märkvärdig en. Jag kan alltid boka en returresa, låna någon annans cykel, gästträna på friskis och sova på bästa vännens soffa. Men det slår mig med sån isande känsla att dessa tio trosor som jag har packat ner i min rullväska inte kommer att komma packas upp i Göteborg igen, utan i en ny byrålåda i Stockholm.

Jag vet inte riktigt vad det var jag ville prata om när jag sa att jag ville prata om det här med att flytta. Kanske att jag bara ville ventilera lite. Kanske att det blir lite enklare att blicka framåt nu. Och undvika att kräkas.



Varm choklad

Jobbar inom hemtjänsten medan jag söker studierelaterade jobb. Vissa dagar, när jag har lite extra kringtid på förmiddagsschemat, brukar jag möta jag upp en vårdtagare på innergården. Han sträcker mig då en tia och ber mig köpa två koppar varm choklad á 5 kr från kaffeautomaten. En till mig, och en till honom. Sen sitter vi ute på den vita parkbänken, jag på mitt sittunderlag från Kånkenryggan och han på sin dunjacka, och smuttar på den varma chokladen. Är det redan höst? Jag tittar på medan han matar fåglarna med smulor av ett polarbröd han smugit med sig och lagt på sin rullator. Man får ju egentligen inte göra såhär för bostadsvärdarna, viskar han. Och jag tänker, att jag kommer aldrig hitta ett så fint jobb som det här.

Copyright © 2014
Using Format