Vid det runda köksbordet sitter jag och äter frukost. En kopp kaffe och en tallrik med filmjölk. Läser dagstidningen och tycker i vanlig ordning att Per Gudmundsson på ledarsidan är hopplös. Jag säger det högt för mig själv. Du är ju hopplös. Han tror allt för mycket på det som är tungt och hårt, så som vapenavtal och stränga tag med tiggare. Jag tror mer på gula tulpaner. Vi tycker olika helt enkelt. Apropå tulpaner så har jag precis lärt mig att en ska byta vatten en gång per dag. Det visste jag inte. Mina tulpaner har därför alltid vissnat. Men idag står mina gula påsktulpaner fortfarande på bordet och blickar uppåt. Jag iakttar dem medan jag äter min frukost.

Det är tyst där jag bor nu. Utanför hörs bara fåglar. Deras kvitter hörs från kyrkogården utanför mitt köksfönster. Kyrkogården påminner mig om alla de gånger jag har tänt ljus för släktingar som tackat för sig. Promenader runt kyrkogårdar, tillsammans med led av generationer; mormor som kan vägen, mamma som pratar med vår ingifta morbror om minnen, sen kusinerna och jag som läser namnen från gravstenarna och säger att Olga, Elsa, Enog är fina namn som vi ska döpa våra barn till. Det är tyst. Jag springer fram till mamma för att hålla henne i handen när hon låter vattnet från kannan svalka morfars grav.

Nu vaknar barnen på våningen över. En gråter för det är tisdag och den andra springer ivrigt in till köket för att äta frukost. Föräldrarna går släpandes bakom iklädda pyjamasbyxor och morgonrockar. Ljudet av barnskrik fortsätter sedan ut på innergården där leken äntligen kan börja på riktigt. När barnen har gått till förskolan och promenaden på kyrkogården är avslutad hörs fågelkvittret igen. Och jag diskar undan min tallrik, reser mig från det runda bordet och slänger Per Gudmundsson i återvinningen.