Vad blir det för sommar i år? Jag känner mig för. Drar fingrarna i gräset. Spår svettdropparna i pannan. Tänker att det kanske går att urskilja ett mönster. Jag är lite nervös nämligen. Åren går och jag är ibland rädd att de går för fort. Vill både leka och vara i fas.

Det var kallare i vattnet i år. Men vi badade ändå. Vi masserade bort varandras stressknutar, delade syskonligt på korsorden och jag fick gråta lite i Lisas säng medan hon donade med sin packning och sa kloka saker. På torsdagen tvättade vi håret allihopa tillsammans. Lekte kurragömma och tävlade i springskytte. Så jävla lack att jag kom sist i 6-kampen bara. Trots att jag fuskade på quizet.

Sen kom storfesten. Då Anton klättrade in i skorstenen. Och Malin o Anders nedför andra våningen.
– Kom du med Lovisa! Vad är det värsta som kan hända?
– Att jag bryter ryggen och dör!
Vi gick tillbaka in och fortsatte dansa istället. Kajsa och Johanna hoppade hopprep i finrummet så golvet nästan vek sig. Malin vann limbot och Oskar skickade runt en stor petflaska med Gin & Tonic. Och när alla satt i den bröddoftande bastun började jag spara på låtar till storfesten 2050. Jo, åren går. Men enligt FaceApp kommer vi att vara minst lika coola om 30 år.

Det här med att flytta. Kan vi prata lite om det?

Jag sitter på tåg 438 påväg till Stockholm. Till skillnad från Edward Blom, som föredrar att sitta baklänges för att kunna titta nostalgiskt på det som försvinner, har jag satt mig i tågets färdriktning. Jag försöker blicka framåt. Och undvika att kräkas. Men jag är väl medveten om vad som försvinner bakom mig. Köttfärslimpan med en West Coast IPA på Hagabion, Gympa Medel med Sanna K på friskis & svettis Majorna, cykelsträckan vid Röda Sten, bästa vännen som bor i världens finaste lägenhet vid Sjöfartsmuséet och underbara Anton som introducerade mig för Änggårdsbergen. Lite av det som blev mitt Göteborg.

Det här är visserligen inte den officiella flytten. Jag har inte packat alla underkläder. Eller några bestick. Och inte några möbler för den delen. Jag har en rullväska med kläder som jag hoppas räcker en vecka framåt. För jag förnekar att det kommer en officiell flytt. Undviker att säga hej då till bästa vännen. Drar mig från att överlåta mitt friskiskort. Och jag tackar fortfarande ja till evenemang i Göteborg även om jag troligtvis inte kommer att vara där då det äger rum.

Okej, människor över hela världen flyttar. Och just min flytt som börjar på tåg 438 i tågets färdriktning är givetvis ingen märkvärdig en. Jag kan alltid boka en returresa, låna någon annans cykel, gästträna på friskis och sova på bästa vännens soffa. Men det slår mig med sån isande känsla att dessa tio trosor som jag har packat ner i min rullväska inte kommer att komma packas upp i Göteborg igen, utan i en ny byrålåda i Stockholm.

Jag vet inte riktigt vad det var jag ville prata om när jag sa att jag ville prata om det här med att flytta. Kanske att jag bara ville ventilera lite. Kanske att det blir lite enklare att blicka framåt nu. Och undvika att kräkas.

Det finns ett ljud som är värre än skriket från fågelmåsarna en tidig söndagsmorgon, och det är ljudet från grannen som står och slår en pinne i marken för att jaga bort dem.